Bitter bitter bitter

Jag är jävligt bitter i dag. Det började med att jag vaknade av en mardröm, som jag haft tidigare också, då folk blir jagade, styckade och mördade. I dag utspelade det sig i Hanveden, man gick vid bron över från nytorp ner på på något vänster till hanveden, där folk blev förföljda. Svårt att förklara men det var så läskigt. Redan där började min dag suga.

Gick upp och åt frukost. Skulle få besök men det blev inställt, gjorde egentligen ingenting. Fick mig istället att helt omotiverat börja fixa ihop en köttbullesmet. Medan jag stod där och försökte få till den perfekta köttbullekryddningen blev jag mer och mer motiverad. Anders mamma kom förbi mig och frågade hur jag mådde. Kände mig helt tom. Jag kände ingenting Linda. Jag känner ingenting nu heller. Förutom tomhet. Min magvärk har kommit tillbaka, och jag skulle inte bli helt förvånad om det berodde på min panik över att vara arbetslös. Men trots detta orkar jag inte söka jobb. Fast jag borde fixa jobb direkt så orkar jag inte. Jag hittar på ursäkter till att inte söka. Jag är rädd för att få ett nej. Jag har sökt jobb två gånger, och båda gångerna har ajg fått jobben. Det på nytorp var på ett bananskal på grund av mamma. Och sen lagena var väl ren tur. Nu kom jag på att jag sökt på konsum, och där fick jag också jobb. Jag borde kanske inte vara rädd för att söka jobb. Men rädd att få nej, och att det ska trycka ner mitt psyke. Jag är rädd att misslyckas. Det är läskigt att inte vara på hemmaplan.

Jag undrar om jag flyttade till Fränsta från första början för att bevisa något. Fast det gjorde jag inte, jag flyttade för att jag hittade en utbildning jag ville gå. Men undra om jag stannade kvar, för att bevisa att jag är nöjd med mitt val. Eller ja, klart som fan att jag är nöjd med mitt val- jag bor tillsammans med en snubbe jag älskar så fruktansvärt mycket. Jag älskar att jag fick möjligheten att bli kär här uppe. Det känns tryckt. Känns bra att bo i Fränsta. Jag är glad över att jag gör det. Det är så fint. Jag är helt såld på naturen. Skulle inte tacka nej att bo närmare stan, tycker VH ligger lagom långt bort från stan, men ska väl inte klaga.
Egentligen skiter jag i de sju milen till Sundsvall. Fast det vore nog lite skönare för min del att bo i Sundsvall, för då skulle jag ha något att göra på dagarna. Det enda jag egentligen vill ha är folk att umgås med.
Min kompis Malin, hon gick artist på Ålsta när ajg gickd är, har kommit tillbaka hit för att förmodligen plugga ett år till på artistlinjen. Jag är jätteglad över att hon är här, det betyder att ajg fått tillbaka ett Eget socialt nätverk. Men det finns en risk att Malin inte stannar här så länge till. Och det känns riktigt sorgligt, men jag får ta tillvara på den tiden jag har med henne nu.

Det jag saknar i mitt liv nu, är en sysselsättning och ett socialt nätverk. Visst att vi träffar folk här, men det är inte mina vänner. Det är inte folk jag håller kär, folk som jag älskar. Det är Anders kompisar. Folk som umgås med mig för att de måste, bara för jag är kompisens flickvän.

Ibland tycker jag livet suger riktigt mycket. Då vet jag inte vad jag ska göra för att sluta känna så. När jag får såna här svackor känner jag såhär i flera timmar. En bidragande till min bittra känsla är nog att det är elva grader ute och det är skitkallt inne också. Sitter vid spisen nu, vilket är varmt och skönt. Vi planerar att börja använda den där spisen man eldar i, det tycker ajg låter riktigt mysigt.

Saknar mitt sociala liv, linda. Över och ut.