Bitter bitter bitter

Jag är jävligt bitter i dag. Det började med att jag vaknade av en mardröm, som jag haft tidigare också, då folk blir jagade, styckade och mördade. I dag utspelade det sig i Hanveden, man gick vid bron över från nytorp ner på på något vänster till hanveden, där folk blev förföljda. Svårt att förklara men det var så läskigt. Redan där började min dag suga.

Gick upp och åt frukost. Skulle få besök men det blev inställt, gjorde egentligen ingenting. Fick mig istället att helt omotiverat börja fixa ihop en köttbullesmet. Medan jag stod där och försökte få till den perfekta köttbullekryddningen blev jag mer och mer motiverad. Anders mamma kom förbi mig och frågade hur jag mådde. Kände mig helt tom. Jag kände ingenting Linda. Jag känner ingenting nu heller. Förutom tomhet. Min magvärk har kommit tillbaka, och jag skulle inte bli helt förvånad om det berodde på min panik över att vara arbetslös. Men trots detta orkar jag inte söka jobb. Fast jag borde fixa jobb direkt så orkar jag inte. Jag hittar på ursäkter till att inte söka. Jag är rädd för att få ett nej. Jag har sökt jobb två gånger, och båda gångerna har ajg fått jobben. Det på nytorp var på ett bananskal på grund av mamma. Och sen lagena var väl ren tur. Nu kom jag på att jag sökt på konsum, och där fick jag också jobb. Jag borde kanske inte vara rädd för att söka jobb. Men rädd att få nej, och att det ska trycka ner mitt psyke. Jag är rädd att misslyckas. Det är läskigt att inte vara på hemmaplan.

Jag undrar om jag flyttade till Fränsta från första början för att bevisa något. Fast det gjorde jag inte, jag flyttade för att jag hittade en utbildning jag ville gå. Men undra om jag stannade kvar, för att bevisa att jag är nöjd med mitt val. Eller ja, klart som fan att jag är nöjd med mitt val- jag bor tillsammans med en snubbe jag älskar så fruktansvärt mycket. Jag älskar att jag fick möjligheten att bli kär här uppe. Det känns tryckt. Känns bra att bo i Fränsta. Jag är glad över att jag gör det. Det är så fint. Jag är helt såld på naturen. Skulle inte tacka nej att bo närmare stan, tycker VH ligger lagom långt bort från stan, men ska väl inte klaga.
Egentligen skiter jag i de sju milen till Sundsvall. Fast det vore nog lite skönare för min del att bo i Sundsvall, för då skulle jag ha något att göra på dagarna. Det enda jag egentligen vill ha är folk att umgås med.
Min kompis Malin, hon gick artist på Ålsta när ajg gickd är, har kommit tillbaka hit för att förmodligen plugga ett år till på artistlinjen. Jag är jätteglad över att hon är här, det betyder att ajg fått tillbaka ett Eget socialt nätverk. Men det finns en risk att Malin inte stannar här så länge till. Och det känns riktigt sorgligt, men jag får ta tillvara på den tiden jag har med henne nu.

Det jag saknar i mitt liv nu, är en sysselsättning och ett socialt nätverk. Visst att vi träffar folk här, men det är inte mina vänner. Det är inte folk jag håller kär, folk som jag älskar. Det är Anders kompisar. Folk som umgås med mig för att de måste, bara för jag är kompisens flickvän.

Ibland tycker jag livet suger riktigt mycket. Då vet jag inte vad jag ska göra för att sluta känna så. När jag får såna här svackor känner jag såhär i flera timmar. En bidragande till min bittra känsla är nog att det är elva grader ute och det är skitkallt inne också. Sitter vid spisen nu, vilket är varmt och skönt. Vi planerar att börja använda den där spisen man eldar i, det tycker ajg låter riktigt mysigt.

Saknar mitt sociala liv, linda. Över och ut.

ensam i norr

jag känner mig ensam i norr. vi skulle ut i kväll men p.g.a. sjukdomar blir vi hemma. jag var jättetaggad. sjukt jävla taggad t.o.m. i flera veckor var jag sjukt jävla taggad. nu är jag bara besviken. för att sjukdomen vann. och jag förlorade.

1337!

Det är du och jag, Lindi.
(ps. Hittade ingen annan bild
på oss på datorn... Ds.)

Det gör ont i mig när jag vet att du mår dåligt. Känns skit att jag inte kan finnas vid din sida och få dig att må bra, känner mig så maktlös. Vad kan jag göra Linda?

Kommer hem tidigare än jag tänkt från början, kommer redan på tisdag.
Saknar dig jättemycket. Önskar att jag kunde dela på mig och vara hos dig samtidigt som jag är här. Det känns jobbigt, känner mig lite ensam här i fränsta nu när skolan är över. Längtar tills jag får jobba. Ska bli kul att komma hem, fastän det bara är några dagar. Längtar till att få träffa dig. Älskar dig linda. Du är och kommer alltid vara den viktigaste vän jag har. Kommer alltid alltid alltid stå vid din sida. Det du och jag har går inte att köpa för pengar.

Önskar att vi kunde vara med varandra hela tiden, men tyvärr blev jag kvar här uppe längre än vad jag planerade från början. Älskar dig, Lindi.

Kom ihåg, vi är bara ett samtal, ett sms, en busstur, en tågtur och några ynka timmar ifrån varandra, det är en piss i atlanten!

Fina fisken

Frida, jag mår inge bra. Inte bra alls. Sitter bara och gråter och jag vet inte varför. Jag vill att du ska komma hem och umgås med mig. Längtar tills du kommer hem. Är väldigt dålig på att svara i telefon och på sms och att skriva i bloggen för att jag mår som jag gör. Känner mig som en vandrande zombie som bara går runt och.. är. Behöver hjälp.

<3

Måndagsfylla

Jaha här sitter man tjugo över åttan en aningen bakis i datorsalen en tisdagsmorgon. Vafan gick fel kan man fråga sig. Kanske var det när jag var och bowlade med min klass i går och drack öl och vin lite fort. Ja det är nog där problemet ligger skulle jag tro.
Blev jätteledsen på väg hem, eftersom jag kommer sakna alla människor så himla mycket. De har ju varit min trygghet här uppe. Men nu kommer man inte träffa regelbundet, sorgligt.
Fick skjuss hem till norman av min klasskompis therese. när jag kom hem till honom grät jag mer än vad jag gjorde i bilen, och han säger "det här är alkoholen som talar, frida", så frågade jag hur han kunde veta att det var det. Då säger han "för det har linda sagt", varpå jag undrade vad du hade sagt om mig och alkohol. Då sa han "när vi var ut, så sa hon att du alltid blir sentimental när du dricker". Sen somnade jag.

Det är inte många dagar kvar nu linda, på fredag flyttar jag hem till norman över sommaren. Det är både läskigt och galet roligt. längtar som fan fan fan fan fan fan!

Tänkte komma till stockholm runt den nionde, eller kanske någon dag tidigare. Sen åker jag till bugrun med toni, hemma igen på söndag. Äsch du förstår kanske. Skitsamma.

Fotomuseet låter förresten som en galet bra plan.

Vafan orkar inte skriva mer, huvudet värker och illamåendet kommer.
Fred ut!

Bläigt osv.

Ja, jag vet att jag är jättedåligt på att skriva. Men alltså, jag kan verkligen inte skriva när jag inte har någon ork till det. Och har haft väldigt lite ork på senare tid. Orkar inte göra någonting alls, förutom att bara sitta inne. Fast när jag väl bli utpushad genom dörren, så vill jag inte gå in igen. Jösses, känns som att livet är lagom uppochner. Vet inte varför. Mår inge vidare iaf. Har börjat leta efter diverse psykologer igen, men känns lite halvdant det med. BLÄ.

I alla fall. När jag fick för mig att skriva tidigare så hade jag glömt bort lösenordet till bloggen. Så jag orkade inte leta igenom alla 700+ sms i mobilen för att hitta ditt. Men nu gjorde jag det, och hittade det! Great success, så att säga.

Är ledig varje dag den här veckan förutom torsdag, vilket känns helt okej med tanke på att jag inte orkar göra något. Det som känns mindre okej är ju att lönen inte kommer bli jättetrevlig nästa månad. Skitsamma. Blä igen.

Var ute och promenerad i stan igår med Johan. Gick från centralen längst vattnet hela vägen bort till djurgården. Där satte vi oss och pratade med ankor och åt mjukglass, som vi båda fick ont i magen av. Sen upptäckte vi att vi satt i nåt myrbo, så vi reste oss och gick lite till. Sen åkte vi tillbaka till Farsta, mötte Niklas, och gick bort till Magelungen (sjön i Farsta) och hittade en klippa där vi satte oss och grillade korv till 9 på kvällen. Jättetrevligt var det. Mycket promenerande blev det och nu har jag jätteont i högra knävecket. Ingen aning om hur jag lyckats med det, måste ha sträckt det eller nåt. Blä igen. :)

Ska försöka skriva mer, i promise. Puss!